Dilba, min Dilba <3

Sitter här i Stockholm färdigpackad och färdigsminkad och är väldigt klar, vilket innebär att jag har massa tid över. Jag hade tänkt gå till tunnelbanan om 45 minuter, så då har jag lite tid över till att blogga :)

Min kära lilla Dilba fick ju följa med till Stockholm vilket jag trodde hon skulle tycka var jätte kul, det har hon tyckt alla andra ggr hon varit här. Men inte den här gången tydligen. Därför gör hon allt hon kan för att göra ett dåligt intryck så att hon slipper komma tillbaka. Som ni vet är Dilba en hund med oändligt många goda sidor men också en bunt extremt irriterande sidor, dessa har hon valt att visa här. Tillexempel har hon skällt på husets invånare och helt enkelt vägrat hälsa på dem, hon har bara sprungit förbi och igonrerat dem. Jonas har hon visat lite att hon gillar. Hon har också kissat en pöl i sängen (är inte din hund rumsren? - Jo! Men detta skäddde under förstående omständigheter i en väldigt varm sömn) och hon har varit allmänt grinig här. Skittråkig har hon varit!!!
Nu när jag började packa i hop väskan så såg jag ett hopp tändas i hennes inteligetna (man borde inte få skriva det ordet om man inte kan stava det, det bara skriker ironi!) ögon; VI SKA HEM. HURRA!

Jag aldrig träffat en hund som så tydligt visar vad hon känner, man behöver inte för en sekund undra vart man har henne. Hon visar det gärna.

Dåliga sidor eller ej, så är hon underbar och hon har tusen bra saker som väger upp det dåliga om man ger henne en chans. Min älskade Dilba <3 Henne känner jag mig alltid säker med. Kan ta som tillexempel när vi satt på tunnelbanan i går. Som vanligt är det konstiga snubbar med på tunnelbana, enligt mig borde konstiga snubbar förbjudas totalt men säger jag det är jag väl en dålig människa, i alla fall så stod en KS (konstig snubbe) bakom mig och när jag vänder mig om för att kolla så typ sträcker han sig efter mig. Förskräckt vänder jag mig framåt igen och sitter som på nålar och hoppas att hon inte ska få för sig någonting, samtidigt som jag tänker att vad som än händer skyddar Dilba mig. Mycket riktigt, hon har observerat händelsen och spänner blicken i gubben och tittar sedan på mig för att kolla om hon borde göra något. Självklart bara ingorerar jag henne då man inte får bussa sina hundar på KS, men jag blir helt varm inombords över att veta att den dagen det behövs så kommer hon finnas där. Det är sådanant en skrämd liten människa som jag uppskattar vädligt mycket <3