Offer.

Sitter här och funderar på alla offer det finns runt omkring oss. Alla de som gnäller och klagar på att det fått fel förutsättningar här i livet och att det är de som är anledningen till att det senare i livet går dåligt för dem. Det var faktiskt när jag och Elin satt ute och hade en av våra kända rökrutor mitt i natten ( och kylan!) som jag började fundera rejält. Som vanligt kom vi in på alla dessa svin till killar som man träffat eller på annat sätt kommit i kontakt med, vilket ledde mina tankar till alla slags offer. Det är så ofta man hör att " den har inte haft det lätt" och så vidare ,men är det en ursäkt till att bete sig dåligt? Om man själv är medveten om det och skyller sitt dåliga beteende på bakrunden gör man då sig själv till ett offer? Om man själv är medveten om det borde det ju vara bättre att ta sig i kragen och göra någonting åt sitt liv. Ingen annan kommer göra det åt dig helt enkelt.

Själv gör jag min själv till ett offer vissa dagar genom att hävda att min livssituation just nu, beror på att jag är född 1990 och tog studenten mitt i lågkonjukturen. Jag hävdar också att det faktum att jag är uppväxt i Edsbyn och inte haft så bra förutsättningar till bra praktikplatser under gymnasiet har bidragit till att jag sitter där jag är. Men det är ju helt faktiskt så att ingen kan ändra på allt det där med att jag föddes 1990 och att jag är uppväxt i Edsbyn. Det enda någon kan göra, och det är ju bara jag, är att göra det bästa av situationen. Ta sig i kragen óch försöka åstakomma någonting i stället för att sitta på arslet och gnälla, på det sättet kommer man ingenstans. Mögligtvis till Soc.

Nu ska jag inte sitta här och hyckla, som ni kan läsa på min blogg är jag också ett litet offer ibland, till exempel i dag när allt bara känns bajs. Det jag har märkt är att i min blogg står det antingen om hur svårt allting känns eller en massa funderingen och åsikter, så jag tänkte passa på att säga att jag faktiskt är glad emellanåt också. Till och med så där äckligt lycklig ibland, så man bara sitter och dum ler och skäms när jag kommer på mig själv med det. Bara det att jag kan inte skriva om det, glada känslor känns på något sätt inte rättvist beskrivna när man sätter ord på dem.